Senaste inläggen

Av Linus Masimov - 25 juni 2009 14:10

En av mina käpphästar är den idé som kallas Hume's lag, döpt efter dess upphovsman, David Hume (1711-1776), skotsk filosofi, historiker och nationalekonom.


Hume's lag innebär populärt att ett imperativ (bör-sats) inte kan följa enbart på ett sakpåstående (är-sats). Med andra ord kan man inte härleda hur man ska handla enbart ur ett sakpåstående. Där emellan måste nämligen komma ett ställningstagande. Sen jag under gymnasietiden lärde känna denna lag har den varit till stor nytta men också ofrånkomligen ställt till visst förtret i mitt sociala samspel.


Ett banalt men åskådliggörande av Hume's lag är följande:


 Exempel 1

Sakpåstående: Jag har slut på mjölk.

Slutsats: Jag måste införskaffa mjölk.


Denna slutledning är ogiltig enligt Hume's lag, istället kan kedjan exempelvis se ut såhär:


Exempel 2

Sakpåstående Jag har slut på mjölk.

Ställningstagande Jag vill ha mjölk! 

Slutsats Jag måste införskaffa mjölk.


Man kan ju tycka att det explicita ställningstagandet i andra exemplet är underförstått i första exemplet, och det må så vara i detta fallet, men vad händer där vi inte delar åsikt med den som talar? Det är ett klassiskt retoriskt knep att smyga direkt från sakpåstående till slutsats utan att redogöra för outtalade ställningstaganden.


Det kan också vara en fälla att trilla själv i, att i sin egen kreativa process tappa det medvetna ställningstagandet. Att kunna värdera information är centralt för landskapsarkitekten. På sätt och vis kan man på vårt språk säga att Hume ger oss detta:


Ett förslag kan aldrig följa direkt på en inventering. Däremellan måste komma en analys!


Vad märkligt, det där låter ju bekant på nåt vis.


Men Hume hjälper oss också att förstå att vi alltid måste vara medvetna var vi för tillfället befinner oss. Eftersom vi i vår yrkesroll pendlar mellan det goda samtalet och den övertygande retoriken så måste vi då också hålla koll på vilken roll vi spelar i varje kurva. Den som för det goda samtalet med någon eller med sig själv (i.e. skissar, tänker) måste få upp relevanta ställningstaganden på bordet. Den som däremot är ute efter att övertyga andra...


Läsning i retorik kan alltså med fördel kompletteras med läsning i argumentationsanalys, ett ämne som just handlar om det goda samtalet. Dagens boktips är Konsten att Argumentera (1993) av Thomas Anderberg.


Hume har lärt oss lite idag. Jag tror han kan lära oss mer.

Av Linus Masimov - 25 juni 2009 09:25

Det är orättvist och enfaldigt att tilldela en art ogrässtatus. En maskros anses vara ogräs för reaktionära villaägare, men uppskattas av en bilist där den pryder extensiva gräsmattor i trafikmiljö.


En art kan inte vara ogräs och inte ogräs samtidigt. Tertium non datur, kära läsare.


Snarare gäller att varje individ eller population måste ses i sin rumsliga, sociala och tidbundna kontext. Det som upplevs som en ogräsplanta t.ex av en trädgårdsmästare på en given plats vid en given tidpunkt behöver alltså inte nödvändigtvis vara ogräs om någon av variablerna ändras.


Att skandera ogräs är ett sätt att värdera en planta eller population av en agent i en given situation.


Ogräs är alltså inte en egenskap som finns i själva växten utan är en relation mellan människa och växt.


Så nästa gång du pekar på en maskros och kallar den ogräs minns då att det du egentligen säger är någonting om dig själv, "Jag vill inte att den växten ska vara där".

Av Linus Masimov - 3 april 2009 15:58

Nu är det dags att vi lär oss ett nytt ord, eller snarare slutar slarva! Jag talar om ordet fastighet och de kniviga konsekvenser en meningsförväxling kan få. Med dagens språkbruk hamnar utemiljön i skymundan, detta är min tes.


Alltför ofta hör man ordet fastighet användas synonymt med byggnad, men det är felaktigt. Låt oss ta en närmre titt på lagtexten:


Jordabalk (1970:994)


1 kap. Fastighet och dess gränser

"Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter. En fastighet avgränsas antingen horisontellt eller både horisontellt och vertikalt. Om fastighetsbildning finns särskilda bestämmelser."


2 kap. Tillbehör till fastighet

1 § "Till en fastighet hör

  • byggnader, ledningar, stängsel och andra anläggningar som har anbragts inom fastigheten för stadigvarande bruk,
  • på rot stående träd och andra växter,
  • naturlig gödsel."

En fastighet är alltså en bit mark. Eventuella byggnader på fastigheten kallas juridiskt för tillbehör.*


Varför envisas vi då i vissa sammanhang att sätta ett likhetstecken mellan fastighet och byggnad? Det går att urskilja två huvudanledningar till det. Det första skälet är enkelt, det handlar om okunskap. Man tror att fastighet är en formellare synonym till byggnad. Jag upplever att det allt för ofta är just fastighetsägare som i meddelanden och anslag visar prov på denna ordförväxling, lite pinsamt kan tyckas.


Den andra anledningen till att kalla byggnad för fastighet är paradoxalt nog för att göra sig förstådd. Man tänker att fastighet används synonymt med byggnad och därför väljer man att uttrycka sig som folk förväntar sig. Detta menar jag inte bara underskattar mottagaren utan cementerar också en begreppsförvirring som både sätter käppar i hjulen för det goda samtalet såväl som skapar en ekonomisk, juridisk och samhällelig otydlighet.


Ett exempel är den debattartikel undertecknad Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag publicerad i DN 20/3 2009. I denna argumenteras för en rejäl omarbetning av miljonprogrammets bostadsområden som de tycker "kanske är vårt lands största misstag under 1900-talet". På flera ställen i texten används ordet fastighet och man kan ana att även dessa två författare har fallit till föga för ovan beskrivna ordförväxling. I ett stycke skrivs


"[V]anskötsel av fastigheter kan gå långt innan det blir aktuellt med särskild förvaltning. För att förhindra att det går så långt att väggar rasar in eller ohyra sprider sig i hela fastigheten vill vi att hyresnämnden ska kunna agera tidigare."


Detta kan väl knappast tolkas på annat vis än att de med fastigheter avser hus? Eller menar det i själva verket att det är förkastligt med pälsängrar på parkeringsplatser? Kanske avser de just fastigheter, men det framgår då inte i deras val av exempel. Jag är inte ute efter en billig poäng, snarare vill jag peka på den, måhända oavsiktliga, otydlighet detta språkbruk för med sig. Som landskapsarkitekt ser jag att miljöerna mellan husen är en stor brist i många miljonprogramsområden. Jag är den första att skriva under att de är utdaterade och förfallna och bör ges omsorg, men jag är inte alls säker på att detta inkluderas i Ullenhag och Sabunis resonemang. De poängterar visserligen framåt slutet av artikeln värdet av offentliga mötesplatser som torg och parker, men det stärker snarare min misstanke att rummen mellan husen inte avhandlas tidigare i texten. Skriver alltså författarna om hela fastigheter eller bara hus? Det framgår aldrig riktigt, och det är synd.


Det finns ett stort antal ord som sammansätts med fastighet: mäklare, förvaltare, skötare, skatt, ekonomi, bolag etc... En hel branch och terminologi kretsar kring fastigheter, men alltför ofta är fastighet lite slarvigt samma sak som byggnad. Att fastigheter också innefattar utemiljö vet man väl egentligen, samtidigt faller den mellan stolarna om fastighetmäkling får betyda mäkleri av byggnader (eller t.o.m lägenheter) och om fastighetsutveckling implicit handlar om hus.


Ett annat exemel är danska Ørestad, en helt nyplanerad stadsdel i Köpenhamns utkanter som en kollega till mig besökte för en tid sedan. Ørestad är ett stort, snyggt område i betydelsen "en samling av snygga hus" men dess rumsliga relationer mellan husen och de döda utemiljöerna speglar en okunskap, alternativt ointresse, för det offentliga och de halvoffentliga rummen. Parallellerna till miljonprogrammets funktionalism är frestande att ta till. Det är en ny stadsdel på tidigare icke bebyggd mark med bostäder i höga, geometriska hus. Utemiljöns största kvalitet  är närhet till metro och parkering medan rumsliga kvaliteter får stå åt sidan. Den stora skillnaden från de svenska områdena är möjligtvis ett blandat uttryck hos de höga byggnaderna, något som faktiskt Ullenhag och Sabuni förespråkar i sin artikel. Att hävda att Ørestad fått sin form genom ett felaktigt fastighetsbegrepp är väl kanske att ta i, men samma byggnadsorienterade fokus återspeglas som i debattartikeln.  Kanske skulle Sabuni och Ullenhag mena att Ørestad är en bra förebild för vad våra miljonprogramsområden kan utvecklas till. Men som tidigare nämnts, om detta går det bara att spekulera eftersom man inte med säkerhet vet vad de avser med fastighet.


För att frågor om god utemiljö verkligen ska komma upp på bordet hävdar jag att vi måste sluta slarva med fastighetsbegreppet, inte minst jag och mina kollegor inom landskapsarkitekturen som ofta har rollen som förkämpar för utemiljön.  Om språkbruket påverkar hur vi tänker eller tvärtom är en fråga om kausalitet. Troligtvis påverkar de varandra och då kan vi hjälpas åt att bryta cirkeln genom hur vi uttrycker oss.


Lycka till med språkbruket!


*Sedan 2003 kan fastigheter vara av tredimensionell karaktär, och från och med 1 maj i år kan fastigheter även vara "ägarlägenhetsfastighet: en tredimensionell fastighet som inte är avsedd att rymma annat än en enda bostadslägenhet". Även innan 2003 har ju en fastighet exempelvis i våra innerstäder kunnat vara bebyggd ända ut mot fastighetsgränsen, vilket också kan vara en trolig orsak till ordförväxling. Detta gör dock ingen skillnad i sak.

Av Linus Masimov - 5 mars 2009 15:29

Varför, varför, varför, måste vi dras med snöslask?


Ska det vara så att man flera månader om året måste förstöra skorna, bli blöt om fötterna och halka och slå sig bara för att vi bor i ett kallt land? Jag vet nog varför vi är deprimerade om vintern, det har inget med mörkret att göra. Vi är deprimerade för att så fort vi går utanför dörren så ägnas all uppmärksamhet och koncentration åt att ta sig så oskadd som möjligt över en slaskig hinderbana. Vi ser alltså varken varandra eller omgivningen överhuvudtaget. Då blir man ju lätt less, särskilt om man har en fetisch för landskapsarkitektur eller människor. Eländiga dagar kan trotoaren vara oanvändbar och man får välja att gå i gatan, eller pulsa i snöiga gräsmattor. Då är tillvaron en kamp och själv är bäste dräng. Där möts man ju inte heller så ledigt och gärna. Nä, bort det!


Hursomhelst. Min allvarliga fråga är denna. Varför klafsar vi egentligen runt i snöslask? Vi lever väl för i helvete inte på medeltiden? Att klafsa är inte 2000-tal - not in my book, it ain't. Kan man inte projektera bort snöslasket? Kan man inte förvalta bort snöslasket? Isåfall varför görs det inte!?  Det finns ju flera tänkbara åtgärder, uppvärmd markbeläggning, intensiv snöröjning, kreativ dagvattenhantering....


Nu kanske man kan tycka att ett par rejäla vinterkängor gör saken, men det löser egentligen bara problemet med vätan. Förutom besvären slasket skapar för framkomlighet är det också ett rumsligt aber. Snöklädda vidder kan kännas lite sköna och eleganta, men jag vill inte bo i slaskiga landskap. Visst kan man tycka att det finns en poetisk charm i Crocus och Galanthus som tränger upp mellan små snödrivor, men det är ju först efter tjällossningen, efter att slaskproblematiken är över för säsongen. Då har man bara det där jävla gruset kvar som irritationsmoment. Om gruset återkommer jag en annan dag.

Av Linus Masimov - 5 mars 2009 10:42

foto: Dynamedia


En man som heter Thorbjörn Holmlund vill bygga en 45 meter hög älg i limträ på berget Vithatten mellan Skellefteå och Arjeplog. Hur kan man annat än älska ett så vansinnigt projekt?


Holmlund är turistentreprenör och driver Svansele Vildmarkscenter, där han genomför älgsafaris. Uppenbarligen är hans kärlek för denna Alces alces så stor att han inte nöjer sig med exemplar i skala 1:1, utan bara måste uppföra en älg av gigantiska proportioner, Storälgen. I slutet av nittiotalet fick han idén och sedan dess har han kommit en bra bit på väg. Han har fått med sig lokala politiker såväl som träforskare vid Luleå tekniska universitet och så sent som i höstas fick han godkänt bygglov för skapelsen. Nu ter det sig bara vara finansieringen kvar. I finanskrisens fotspår cirkulerade ryktet att LKAB dragit sig ur med 5 utlovade miljoner, samtidigt som LKAB själva dementerar att en överenskommelse någonsin funnits. Hur det än må vara så ligger byggbudgeten kring 60 miljoner och något säger mig att det ännu är några kronor kvar att skrapa ihop. På Storälgens hemsida står det att det drygt årslånga bygget ska starta under 2009, jag håller tummarna för att det ska bli så.


Man kan dra till med många ursäkter för att genomföra ett projekt av så vansinniga proportioner. Visst kan det bli ett dragplåster för Skellefteregionen och visst är det bra för svensk träindustri, men ska sanningen fram så är det som tjusar mig just att bygga en stor jävla älg på ett berg mitt i djupaste Norrland.


Man kan köpa aktier i driftsbolaget Storälgen AB, och jag tvekade inte en sekund när jag märkte att jag kunde göra mitt för att stötta detta.


Likt Oldsberg och Hjärt-Lungfonden säger jag: "Jag har bestämt mig, jag sätter några hundralappar och det tycker jag du också ska göra!"

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2009
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards